Nyheter

"din syrra. har hon någon botten egentligen?" det frågade en bekant till min syster henne nyligen, och syftade på mig. "ja, det är klart" sa min syrra naturligtvis utan att känna att hon egentligen behövde ge honom några bevis för mitt djup.

jag kan förstå de som tycker jag verkar ytlig. jag skriver ibland rätt raljanta krönikor som är menade att vara roliga och bitska men kanske låter som om jag är genomkall. jag bloggar om sakerna i mitt liv som jag tycker är häftiga och underbara. jag gillar att gå ut, jag är väldigt intresserad av mode, jag tycker om att ha roligt, när jag kan.

men det är inte alltid jag kan det. fast de stunderna vill jag inte skildra i krönikor eller bloggar. den sidan av mig kommer fram i andra sammanhang. i sångerna, framför allt. alla ni som hört min musik kan intyga att de inte direkt är så muntra. många som inte hört min musik utan bara känner mig ytligt blir ofta förvånade första gången de lyssnar. de kan inte tänka att jag skulle göra deppig musik. för mina vänner är det dock fullständigt logiskt.

olika känslor passar i olika sammanhang helt enkelt. och med två bloggar har jag märkt att även dessa börjar skilja sig åt. här är jag lite mer personlig, medan den andra bloggen är mer konkret.

har varit här i två veckor nu. det finns mycket att tycka om här. öppenheten mot alla olika sorters människor, new york är uppbyggt av inflyttade och man känner sig aldrig fel för att man kommer någon annanstans ifrån, snarare tvärtom om. alla små utsökta kaféer, delis, barer, jukeboxar, affärer som är som praliner man vill äta upp. människornas stil, att alla ser så jävla snygga och coola ut hela tiden, särskilt här i williamsburg. skyskraporna som när de uppenbarar sig från en bro eller en öppen gata alltid får en att skälva till lite, utsikten är så inarbetad genom alla filmer och foton och affischer att den har en egen sträng att slå an inombords, det känns som när en person man är kär i plötsligt äntrar rummet, en liten chockstöt inombords.

men allra mest gillar jag det här: man befinner sig på högsta nivån i dataspelet. jag och jakob hade en diskussion om det igår, han jobbar som fotograf och har bott här i sju år (svensk med green card och en av mina bästa vänner, det var han som i julas tyckte att jag borde komma över). hemma i sverige finns en marknad som har ett tak. det finns en annan nivå att göra saker på - den internationella. ett fåtal företag lyckas ta sig in på den internationella marknaden, men de allra flesta i sverige opererar på den svenska marknaden. här finns det ingen högre nivå. jobbar man här så jobbar man internationellt automatiskt. och den känslan infiltrerar allt i den här staden. en intensiv känsla av att det är på riktigt. jag älskar den känslan.

känslan av att komma till en ny stad påverkas väldigt mycket av var man kommer ifrån. det var väldigt stor skillnad att flytta från kristianstad till stockholm och att flytta från london till stockholm. första gången kom jag till något större, okändare, kallare. andra gången kom jag till en en godhjärtad kalle blomqvist-stad med gångavstånd överallt.

första gången jag kom till new york var det det coolaste och mest exotiska jag någonsin upplevt. jag sprang omkring på gatorna med en 19-årings storögdhet, jag intervjuade radioapratare i harlem och tog färjan över till staten islans och hängde i wu wear-affären. men efter att ha bott ett år i LA känns new york den här gången mycket mer som en plats jag hör hemma på. jämfört med LA är ju new york väldigt europeiskt.

men något som förenar LA och NY är den där sköna känslan av att man kan vara precis hur excentrisk som helst. i båda städerna bor så många galna konstnärstyper att du lugnt kan sätta sig på en restaurang i tomteluva utan att någon höjer på ögonbrynen. och jag som älskar att hasa omkring i pyjamas halva dagen behöver inte tveka att byta om från flanellbyxorna och lurvtofflorna om jag ska gå ut och hämta en take-away till lunch. och det är inte bara praktiska saker, det är en känsla av att anything goes, hela tiden, överallt, mentalt också, som är befriande.

jag älskar att man bara kan komma till en ny stad såhär. att staden inte har något att säga till om, bara måste acceptera att nu går jag omkring här på gatorna och handlar i affärerna och sitter på kaféerna.

Jag släpper en ny låt och video idag, Silent night, som är med í Absoluts nya webbkampanj In An Absolut World. Andra medverkande i kampanjen är bland annat Kanye West och Pablo Francisco. Låten går att ladda hem gratis här.

Videon är inspelad på Spy Bar med mina kompisar i alla starring roles och skildrar en utekväll i Stockholm. Det är en klassisk 80-tals-handlingsvideo där jag möter mitt ex i baren och låtsas som ingenting, och sedan går hem i sommarnatten med ett stort tomrum inuti. Det handlar om den där hemska känslan att inte alls kunna förhålla sig till någon som betyder mycket för en. Videon går att titta på här.

En remix av låten har gjorts av Pacific! Den går att ladda ner gratis här.

Jag bloggade om inspelningen här.

jag googlar på mig själv ungefär en gång i veckan. och fattar inte varför det har blivit nåt slags internets allra mest förbjudna synd. jag tycker det är trevligt att läsa vad folk skriver om mig på bloggar och andra nätsidor. hittar alltid något nytt varenda gång, om det så är bara en enda liten rad om att någon lyssnade på min under en nattlig bilfärd eller att någon lagt ut nån av texterna. sånt gör mig jätteglad.

dessutom är det liksom nån form av avslappning. det är en såndär sak jag gör när jag har tråkigt och är understimulerad, jag har kollat facebook, myspace, mail, kommentarssidan.. jag har inte lust att jobba eller göra något annat, jag vill liksom ha något från någon annan, att någon ska ha tänkt på mig, liksom hört av sig. då är det perfekt att googla på mig själv och få de där små glädjande raderna.

så nej, jag skäms faktiskt inte. i like.