Nyheter

det var med blandade känslor jag lämnade lägenheten för att bege mig göteborg igår eftermiddag. tre dagar innan hade jag nämligen lovat mig själv att aldrig mer prata med festarrangören, mitt ex. jag skulle befinna mig på en fest långt hemifrån, utan några vänner förutom han och hans gäng, utan möjlighet att åka hem ifall det kändes jobbigt (visste inte ens vart jag skulle sova) och dessutom uppträda vilket gör en maximalt sårbar. jag skulle åka ner i en hyrbil med dj-crewet - lång-kalle, sverrir och robert brodén - av vilka jag träffat lång-kalle och sverrir väldigt flyktigt.

men så fort alla hade packat in sig i bilen och vi åkte iväg kände jag att jag skulle vara ok. skämten började omedelbart hagla, för resan specialbrända skivor matades in i cd-spelaren, solen sken och innan vi ens åkt ut utanför tullarna hade jag kommit på mig själv flera gånger med att skratta sådär fånigt förtjust som vissa mesiga tjejer gör åt killars skämt utan att komma med några egna. jag var för överrumplad för att hänga med; jag hade ingen aning om att de här killarna var så sköna.

efter att bland annat diskuterat lång-kalles ungdomssynder (att han brukade dra hem med tjejer när han bodde i bromma för att de skulle betala taxi och sen plötsligt känna sig jättetrött), sverrirs practical jokes (som inkluderade fejkade pingpongbollstestiklar) och ifall barn får men av livet av att upptäcka sin pappa stå bakom duschdraperiet i ishockey-hjälm och motorsåg var det dags för första stoppet - max hamburgerrestaurang. alla blev sjukt imponerade över low carb-burgaren jag beställde, vilket föranledde djupa frågor som vad en hamburgare egentligen är. kalle lyckades tjata till sig en gul blockflöjt, som han tog ut tommy körbergs stockholmsepos "stad i ljus" på medan vi väntade på vår mat.

vi åkte vidare längs motorvägen och lyssnade till roberts målande återgivningar av åtskilliga south park-avsnitt, diskuterade likheten mellan lars norén och smällbär och fick lära oss om duddes farsas runkvanor. framåt halvtiotiden kom vi fram till ett regnigt järntorget, packade ur bilen och begav oss till en indisk restaurang på göteborgs bästa horgata. när vi skulle betala var jag nästan i hamn med att få avdrag på notan eftersom jag inte ätit något ris, men kalle förstörde allt genom att påstå att det jämnade ut sig eftersom jag "gått och nallat på strösslet".

när vi kom tillbaka till respekt hade stället börjat fyllas med folk och jag insåg att det var försent för att soundchecka. hade varit så mosig i huvudet efter bilfärden att jag inte hade koll på klockan. jaja. kalle, sverrir och robert började spela istället och jag och han-jag-inte-ska-tala-med kopplade upp allt - jag insåg att det skulle bli lite jobbigt att gestikulera om reverb och kompressorer så jag utfärdade ett tillfälligt undantagstillstånd. sen gick timmarna snabbt, plötsligt skulle jag uppträda och det gick bra, även om det tog två låtar innan de fick bukt på ljudet.

efteråt tog partyt fyr ordentligt på nedanvåningen och alla dansade till elvis, daft punk och the who. tills vakten kom och sa att stället stängde två på söndagar och inte tre som det stod på biljetterna. vi förhandlade oss fram att fortsätta lite till, men efter en halvtimme och flera tillsägningar började kalle och kompani att packa ihop skivspelarna. då kopplade jag in min ipod och körde lite till. vakten kom fram till kalle och sa att de var tvungna att sluta nu. "det är inte jag som spelar", sa han då. vakten kom fram till mig och sa att jag var tvungen att stänga av. jag ljög och sa "jag är tjej, jag vet inte hur man gör". förlåt feminismen men vad gör man inte för att få höra stefskis remix på say it right..

lösningen blev att dra till efterfest, vilket vi gjorde på stigbergsgatan 5, ett kontor dit alla utkörda på respekt samlats. sverrir hade tagit med sig sina skivor i förhoppningen att sätta tillbaka o:et i country men fick musiken sänkt hela tiden av festens projektledare som tjatade om att vi skulle samla ihop pengar till ett ölbud eftersom spriten höll på att ta slut. jag hittade en mössa som jag tiggde till mig. efter en timme drog vi därifrån, hem till sabina, en tjej som i en akt av gudabenådad snällhet erbjudit oss sängplatser så vi slapp trängas med festarrangörerna i en tvåa i hisingen. jag somnade omedelbart på soffan.

nästa dag gick alarmet igång klockan tio och alla var vakna i ett nafs, det gick snabbt att få igång kulsprutskämtandet även på morgonen i det här gänget. vi stack till egg and milk och beställde massa pannkakor och våfflor förutom jag som körde low carb - något som kalle en smula förvirrande refererade till som "carbs". sen var det dags att göra som träden - blada. full fart mot stockholm. enda stoppet på resan tillbaka var på max, där kalle köpte en påse minimorötter som han åt upp grenslandes en lille skutt-gunga i en väldig obscen pose.

vid sjutiden rullade vi in i stockholm. solen sken igen. alla lämpades av och jag körde tillbaka bilen till statoil. tog bussen hem och kände mig glad. det kändes som om jag lärt mig något, vad vet jag inte, men lära sig något ska man ju göra på en roadtrip. kanske hade jag bara lärt känna nya vänner. men det inte så bara.

hade skönt lördagshäng med studsorna hemma hos lina idag. först tvåtimmarspromenad i skogen, sen thaimat framför film och prat. vi konstaterade att det var otroligt skönt att det inte var någon fest ikväll som man absolut inte fick missa. och så började vi diskutera hur roligt det måste vara att gå ut med tanke på hur mycket tid, energi och pengar det kostar. istället för att sitta kvar i den sköna soffan hade vi, ifall vi gått ut, varit tvungna att duscha och fixa oss och välja vad vi skulle ha på oss och sen gå ut i kylan och åka tunnelbana för att sedan springa omkring på massa barer till klockan tre på morgonen läggandes hutlösa mängder pengar på alkohol. och må kasst nästa dag.

ja det måste verkligen vara roligt att gå ut. fast det vet jag ju redan. när jag sitter på tunnelbanan på väg till att möta mina vänner på någon tillställning känner jag ofta en enormt stark lyckokänsla. snart ska jag få stå där och njuta av mina vänners speedade galenprat, kramas med alla ytliga bekanta och hålla utkik efter eventuella intresseobjekt. känslan av att kvällen är ung och ligger framför en är så ljuv och bubblig, men ännu härligare är det när kvällen kommer igång och snacket tar fart, man kommer på idéer, tar knäppa foton, myntar kvällens interna skämt, gör planer, kanske blir presenterad för nytt folk - den förväntansfulla känslan förvandlas till en fullblodad pepp. som efter ett par timmar i sin tur avlöses av den totalt euforiska känslan av att befinna sig i ett stort folkhav av bekanta ansikten med uppfordrande musik pulserandes i ådrorna, och trängas och beställa och kramas och prata och skåla och spontandansa eller bara uppfyllas av den egentligen ganska grunda men ändå underbara gemenskapen man känner med alla man alltid träffar där.

att gå ut är mer än roligt, det är kronan på verket i ett civiliserat liv, en hyllning till livsglädjen, musiken, skönheten och den sociala samvaron mitt i allt effektivitets- och förnufttänkande. när allting i ens liv handlar om att prestera och möta deadlines och använda sin tid så smart som möjligt är det så vackert att helt lägga om och satsa allt sitt krut på att leva maximalt mycket under några timmar. fast, som sagt, så är det otroligt skönt att helt skippa det ibland också.

så var klubboskulden borta! igår var det premiär för din morsa på sjögräs. det var hur roligt som helst. mycket folk, mycket järn, två spanska DJ:s med specialdesignade paljettbeprydda kostymer och skitsnygg konst av underbara bemo. vi fick fyra flaskor vin, trettio öl och en flaska vodka att fördela på nära och kära för besväret, så det blev verkligen fart på bekantskapskretsen! det sköna med att lämna ifrån sig skivspelarna till de bokade DJ:sen var att vi kunde mingla omkring med alla våra kompisar efter ett par timmar, istället för att drabbas av panikstressen som alltid infinner sig när man ska välja musik samtidigt som man ska prata med alla vänner som dyker upp. den första juni smäller det igen. tack alla söta som kom!

alltid lika mycket ångest. men den klena trösten för ett dramatiskt sinne är att det blir lite av en tillbakablick på året, små påhälsningar från dåtiden. man hittar klädkvitton från myrorna och tänker åh, den klänningen, som jag hade på mig den kvällen. man hittar hyrkvitton från videobutiken på filmen man var tvungen att se om för att man hånglade så mycket. man letar igenom kontoutdragen efter itunes-köp och hittar väldigt mycket restaurant riche och rest arnolds salonger. alla datum står där så prydligt uppradade som om de inte låtsas om på alla underbara minnen de bär. åh, bitterljuva korttidsnostalgi.

passade barn igår, och i förrgår, och i torsdags. stella, 5, och theo, 2, mina lintottar till syskonbarn. brukar passa dem regelbundet, men den senaste veckan har det varit ovanligt mycket på grund av kräksjuka, opera och klämdagsstängt på dagis. 17 timmar totalt inom loppet av fem dagar. och shit vad man blir tillvand snabbt för nu kommer jag på mig själv med att ha blivit lite beroende av dem och deras knäppa små frågor och förnumstiga astrid liindgren-påståenden. vissa blir ju som barn själva när de umgås med barn men sån är jag inte, jag är inte barnvakten som hittar på roliga saker och sitter på golvet och kluddar med fingerfärger. nej jag sitter och skriver vid datorn medan de sköter sig själva, blir avbruten då och då med frågor om de kan få en skorpa eller ett glas mjölk, klär på dem när de vill gå it på gården och leka. men jag gillar det, det är väldigt mysigt att jobba så. puss på er mina underbara syskonbarn, jag saknar er idag!