Nyheter

Klicka här för mer info.

igår pratade jag med mamma på skype, som jag ofta gör här i new york. (mycket bra uppfinning, väldigt trevligt att kunna se den man pratar med, särskilt om man är långt borta, känns nästan som att träffas.) vår specialitet när vi pratar är att se samband där de kanske inte finns, eller kanske rättvisare att lyfta fram svaga, eventuella samband och göra dem starka och centrala. mamma är uppe i en grej och jag i en och sen hittar vi någon gemensam nämnare och går loss kring det. samtalet blir ofta en slags krock mellan de respektive världar vi är inne i vilket kan sluta var som helst. mamma är just nu fortfarande omtumlad efter läsupplevelsen av en dramatikers dagbok. jag är mitt uppe i att läsa the god delusion. det blev såhär:

MAMMA: norén är en religiös människa som inte tror på Gud. jag ser spillrorna av en tro, en Gedächtniskirche, den sönderbombade kyrkan i Berlin. jag ser det för samma sak finns i mig.
JAG: har du läst the god delusion?
M: nej.
J: du måste! den är fantastisk!
M: men jag kanske inte vill bli övertygad om att det inte finns någon gud. jag kanske vill ha lite tro kvar.
J: när jag växte upp så förstod jag det som att du inte trodde på gud. och det fick mig att känna att jag kunde sluta tro, fastän jag var väldigt religiös när jag var liten. jag började skriva om gud till massa andra saker, som att "gud är det goda i mig, gud är mitt samvete". men om gud är andra saker som redan har ett namn så tappar begreppet sin betydelse, insåg jag plötsligt. men det var nog centralt för mig att det fanns ett alternativ, som du representerade. annars kanske det varit svårare.
M: men augustinus, när han säger "och oroligt är vårt hjärta, tills det åter kommit till ro hos dig". det är så vackert.
J; ja. men det poetiska har ju använts i stor utsträckning för att beskriva gud. för den sakens skull ska man inte blanda ihop religion och poesi. nu har vi ju evolutionen, det hade folk inte innan. evolutionen är ju också poetisk. geologiska tidsåldrar kan vara poetiska, svekofennium, jag skrev ju en dikt om det i gymnasiet. om tusen år kanske folk suckar drömmande och reciterar döda poeter som skriver om evolutionen.
M: men passionen i religionen... varför fick jag ett sånt rasande begär att sätta på bachs juloratorium när jag läste norén? och varför väcker det sådana känslor i mig, att jag nästan vill gråta? fjärde satsen. vill du höra?
(mamma går iväg och sätter på fjärde satsen jag lyssnar. det är verkligen vackert.)
J; ja det var vackert.
M: hur kan det röra en så?
J; musiken är till för att förmedla känslor. den finns i vårt tonfall, och där använder vi den för att visa ömhet, vrede, förakt, sorgsenhet. musik är mänsklig kommunikation utan ord. och musiken måste ha kommit till långt innan ordet. därför går det direkt till våra känslor, utan omvägar, rakt in i nån basal del av hjärnan.
M; musik är intonation utan ord.
J: religion är ett sätt att fråga hur allt kom till. men i en tid där vetenskapen har kommit så långt som den gjort behöver vi inte längre dess sagor. och vetenskapen är minst lika poetisk som religionen! du har ju skrivit massor av dikter med biologiskt tema.
M: ja, och romaner. det mörka alfabetet handlar om DNA-koden.
J: mitt behov av outgrundlighet hittar jag i min fasciation för neurovetenskap och människans psyke. vad är skönhet? vad är en känsla? vad är en tanke? bara för att gud inte är inblandad behöver inte allt bli platt och torrt vetenskapligt.
M; jaja. jag får väl läsa dawkins då.
J: bara om du vill.
M: jag håller på och skriver en novell om en person som åker tåg och och träffar en präst och blir religilös. men den skulle väl dawkins smula sönder.

den tillfälliga tillvaron är speciell. den nära förestående förlusten hänger över en och manar en leva nu. det finns inte samma krav som på en permanent tillvaro. de dåliga lösningarna behöver inte göras bättre. ingenting behöver vara perfekt, det som funkar duger, man ska ändå lämna det. man behöver inte vara på väg någonstans i en tillfällig tillvaro. det är en paus från kravet på riktning. den tillfälliga platsen skapar mening i sig. jag tycker om det.

ibland känns som att nya människor som kommer in i ens liv påminner en om vem man är. men jag tror bara det är en upplevelse producerad av förälskelsen, en föreställning om vem man vill vara i förhållande till dem.

städer kan också ge en den känslan, att de påminner en om vem man är. det känns mer äkta, ingen hjärntvättande förklädd åtrå som lurar.

har börjat göra musik igen. har ett tiotal låtar som väntar på att bli producerade, och nu har jag dukat upp keyboardet och kopplat in det i datorn och satt igång. den här gången hemma och inte i studio, men där det blir dags att lägga sång får jag väl hyra in mig nånstans eller fixa en bra mic.

det är så så underbart och det är så frustrerande. det är så fantastiskt när en idé visar sig låta bra, men tyvärr är det bara var tionde eller tjugonde som gör det och oftast låter allting skit och det känns helt jävla omöjligt. man vill ge upp hela tiden men ändå kan man inte låta bli att fortsätta. väldigt tveeggat.