Nyheter

Jag somnade på soffan och vaknade till av en tanke på Per Gessle, vaknade till av det absurda att just Per Gessle dök upp i mitt huvud. Det var inte den nya moderna Per Gessle som enligt Amadeusz tvångslobotomerat svensk musik. Nej, den gamla Per Gessle. Den blonderade, med snusnäsduk runt halsen och kavaj, som fanns på ett svartvitt foto i min plånbok när jag var tolv år. Gyllene Tider-Per Gessle.

Jag tror det allra mest underbara med Gyllene Tider var att de var nostalgin personifierad redan när de bildades. Hur kan man annars kalla sig Gyllene Tider? Det fullkomligt osar av bitterljuv tillbakablick. Och det fanns alltid en längtan till något annat i texterna, tillbaka till någon sommar för länge sen, till någon tjej som aldrig visste namnet på honom. Jag pratar om de bra låtarna, inte skräniga skämlåtar som tjurkåta Flickorna på TV2, den vedervärdigt tradiga Billy eller den tafatta pubertetsbultande När vi två blir en. Precis som Beach Boys var 90% av det Gyllene Tider gjorde skräp, men det som var bra var riktigt bra. Som Kustvägen Söderut, Honung och Guld, Vän till en vän.

Med sitt bandnamn och sina nostalgiska texter om svunna ögonblick var Gyllene Tider som gjorda för återföreningar. Första gången var redan 1989, när de firade sitt 10-årsjubilieum, och släppte sin första greatest hits-samling Instant hits. Jag köpte den och genom en klasskompis pappa hade jag några månader senare lånat alla de gamla skivorna som jag spelade av på kassett. Och det var några av de låtarna som kom att betyda verkligt mycket för mig. Förmodligen för att jag fått gräva fram dem helt själv, för första gången berusad av känslan av att ha något eget, även om jag genast missionerade det till mina tjejkompisar. Men också just för de där nostalgiskt reflekterande texterna om otilllfredsställd längtan och hunger, instängda önskningar, hemligheter och minnen. Det vackra i att leta efter en fiktiv karaktär från en Cole Porter-sång, jag tycker det är genialiskt. Vad han gjorde med Gyllene Tider sen, under den där återföreningen som slog ordentligt, känns oviktigt.

Jag vet inte. Kanske är det så att barn har dålig musiksmak och jag var barn när jag hörde de här låtarna och därför tycker jag fortfarande om dem. Men jag tror ändå att jag har rätt när jag känner att en del av det som tidiga Gyllene Tider gjorde speglade den svenska sentimentaliteten på ett sätt som fortfarande är oöverträffat.

Har ni tänkt på hur ute gammal musik är för tillfället? För tio år sen pratades och skrevs det extremt mycket om gammal musik. Nu är det bara ny musik överallt. Det är friskt.

Den 24 januari släpps mitt debutalbum En saga om en sten. Den kommer att finnas till salu på iTunes och i välsorterade skivbutiker.

Varför görs det inga återförslutningsbara tvättmedelsförpackningar? Spillde precis tvättmedel i hissen och var tvungen att ta fram dammsugaren för att ta upp det.

Lyssnar på Neil Youngs Comes a time, som jag laddade ner häromdagen. Jag spelade in albumet på kassettband för över tio år sen när jag fortfarande bodde hemma tack vare en underbar kollega till min pappa som hade haft skivbutik. Han hade ett helt rum med LP-skivor i sin lägenhet och jag gick in och plockade åt mig allt jag läst om i Pop men inte hunnit lyssna på, från Pink Floyd till Bowie till Kate Bush till ingen aning. Comes a time hamnade på en 90-minuters-kassett med Lou Reeds Transformer på andra sidan och just då tyckte jag albumet var rätt tråkigt och intetsägande, så jag lyssnade bara på ena sidan och spolade alltid förbi Comes a time. Men kassetten hängde med på grund av Transformer-sidan, och så en dag, flera år senare när jag bodde i London, började jag lyssna. Och löstes upp fullständigt av sångernas anspråkslöshet och värme. Albumet nöttes in i mig, lyssning efter lyssning, tills jag älskade det som man älskar en människa med alla dess brister. Det är som en kopp varm mjölk. Texterna är simpla, på gränsen till tafatta, och därför så genomträngande. Musiken är varsam och mjuk. Och i fredags slog det mig plötsligt när jag var och tränade att jag fortfarande inte hade den här skivan, bara kassetten som numera är ett antikföremål, så jag bestämde mig för att köpa den på iTunes så fort jag kom hem. Sen dess har jag inte kunnat sluta lyssna. Så fort skivan är klar så sätter jag på den igen. Jag gillar till och med de dåliga låtarna.

Electroma. En och en halv timme av drömlandskap och stumhet. Inte ett ord sades. Det var fantastisk musik på sina ställen, men oftare en förlamande ljudlöshet, ibland bara ett dovt brummande. Outsägligt vacker, naturligtvis, men det var inte det som grep. Det var den där uppgivna tystnaden. Man hann tänka mycket. Jag tänkte på någon jag hade försökt trösta, någon som grät, någon vars gråa likgiltiga innanmäte kändes precis som mitt eget, någon som råkat stå i vägen för livets obarmhärtiga brutalitet, planterad av gener som struntar i våra känslor, som bara vill åt våra kroppar som fordon för deras resa genom tiden. Det är ett jävla sätt av evolutionen att skruva upp känslorna i oss så mycket, det är inte OK. Hade det inte räckt att man kanske hade kärlekssorg i några veckor? Hade inte folk förökat sig?