Nyheter

Olika delar av hjärnan kopplas oavbrutet på och av. Neocortex som tycker allt är bra. Pupilldemonernas primadonna vars första regel är att aldrig förlåta dem som inte älskar henne vanvettigt, även om hon inte vill ha dem. Och ett helt vanligt svennigt däggdjur som saknar den som funnits nära.

Det bästa med att göra musik är alla platser den tagit mig till och alla människor jag träffat genom den. Det var musiken som sammanförde mig med Rasmus, vilket slutade med att vi blev ihop och flyttade till London. Det var musiken som fick mig att flytta till Los Angeles. Nästan varenda ny vänskap jag stiftat de senaste tio åren har direkt eller indirekt varit genom musiken - antingen direkt genom spelningar, plåtningar och inspelningar, eller att jag hittat nya vänner på ställen jag flyttat till på grund av musiken, eller indirekt, att människor jag träffat i dessa sammanhang i sin tur har vänner som blivit mina vänner. Jag kom ihåg när jag satt på en busshållplats i Los Angeles innan jag skaffat bil och tänkte att musiken tagit mig till nästan andra sidan jordklotet, hur kraftfull jag plötsligt insåg att den var, rent fysiskt och konkret. Jag tycker om tanken på att musiken styr mitt liv.

Min gamle galne kompis Jon Rekdal giggar på Berns två kvällar i rad, 12-13 december, mellan 20-22. Jag kommer att gästa med en låt båda kvällarna. Kom förbi, på hans spelningar händer det alltid grejer.

Jag är sjuk. Förkyld. Jag har ställt in alla åtaganden och bäddat upp bäddsoffan i vardagsrummet till en dubbelsäng som jag fyllt med kuddar, halstabletter, tidningar och hushållspapper. TV:n är på i bakgrunden, just nu någon polisserie på TV6. Det är ganska skönt att vara sjuk. Man måste vara snäll mot sig själv för att hjälpa upp humöret, till exempel genom att tillåta sig att äta onyttigheter och strunta i att jobba. Köpte precis en kanelbulle på Pressbyrån. Det har jag nog aldrig gjort förut, trots åratal av psykande med frestande dofter (våra föräldrars kanske associerar doften av nybakta kanelbullar med lyckliga minnen från barndomens kök; vi är generationen som associerar den till tunnelbanekiosker). Visst har jag käkat en och en annan kanelbulle de senaste åren när någon har bakat, men att bara gå in och köpa en med berått mod! Känns extremt dekadent i dessa kolhydratsdemoniserande tider. Passade även på att prova Marabous nya chokladkaka med Daim-smak. Är faktiskt positivt överraskad, bättre balans mellan mandelkrokanten och mjölkchokladen än i Daim själv. Nu måste jag fortsätta att göra absolut ingenting så jag blir frisk tills imorgon när jag ska gästsjunga på Jon Rekdals gig på Berns. Kom gärna förbi, det börjar vid åtta.

Självklart gick jag ut både fredag och lördag ändå. Fredag kväll var det James och Perras fest i deras fotostudio på Rosenlundsgatan, sen Spy Bar där Kleerup och Luciano spelade, fem i fem satte Kleerup på Otur-remixen av Betydelsen av rum som jag skickat ut i veckan och den lät faktiskt skitbra på dansgolvet, jättekul, vi dansade frenetiskt av glädje. Sen tog vi en taxi till Arengrillen, en underbar dygnet-runt-öppen grill fem minuter från mig som dessutom har flipperspel, där vi träffade en för oss okänd Jenny som utan förvarning började fråga ut oss om vårt förhållande, vilket av någon anledning mynnade ut i en häftig disskussion om ifall mäns eventuella förlossningsskräck ska ses som en godtagbar ursäkt till att slippa vara med under födseln, eller om man ska kräva deras närvaro. Hon var jätteskön.

Igår kväll var vi på två glöggpartyn, först hemma hos Feffe och Annelie och sen hemma hos Linda, sen drog vi till Dining Club och tog en drink och kollade på Kollektivet Livets 35 meter långa konstverk, och efter det till Tennstopet och käkade. Satt i ett utrymme som ingen av oss hade sett innan, går man genom baren och in genom den mörka dörröppningen så fortsätter stället i en småhemlig Eyes Wide Shut-stämning, helt fantastiskt. Tennstopet sopar mattan med alla Stockholms krogar. Sen stack vi till 235 på Berns, första gången jag var där. Garderobsutrymmet har blivit dansgolv och dansgolvet har blivit garderobsutrymme, vilket fick hjärnan att känna som om den drömde en fullständigt ologisk men oklanderligt diskoteksinredd vacker dröm. Sen stack vi till Spy Bar där Johan Mattsson, Gurra Bendt och kompani febrilt spelade skivor och toastade alla var så glada och stämningen var på sån absolut topp att jag nästan tyckte det var sorgligt. Jag stod lutad mot kakelugnen och tänkte att den här kvällen kommer att glömmas bort som alla andra, kommer bara att vara en av alla oräkneliga roliga kvällar innefattade i ett lyckorus som en dag inte ens är ett distinkt minne, bara är en känsla för en viss tid. För en riktigt magiskt bra kväll känns alltid speciell, helig, obeskrivlig, minnesvärd, men nästa lyckorusindränkta kväll är den redan ersatt av en annan.

Vid fyra drog vi hem och fick en Hassan-sketch till taxichaufför som tände en cig i bilen, pratade om hur härligt det var att röka crack och skruvade upp musiken på hörselskadenivå när jagi skrek 'höger' eftersom han trodde jag skrek 'högre!'.