Nyheter

Fin recension på bloggen Coast is Clear. Tror jag, det var ett tag sen jag repade in de där glosorna.

Idag fyllde jag 30. Det känns som hundåren är över. Rastlösheten, det uppdämda frihetsbehovet, kringflackandet, kampen om att få uttrycka mig. Jag drömde så mycket om åren mellan 20 och 30 i tonåren, fantiserade om hur underbara de skulle bli, jag skulle bo i olika storstäder, gå ut varje kväll, jobba som journalist, skriva böcker, ge ut skivor. Det blev så. Men jag missade helt att räkna in utsattheten. Det här nya decenniet av mitt liv har jag aldrig funderat speciellt mycket över. Först kändes det förvirrande att inte ha något utarbetat drömscenario som gav mig riktning, men nu känns det tvärtom ganska skönt och befriande, som ett oskrivet blad utan måsten. Jag har ett OK utgångsläge, jag har kämpat mig till någon form av etablering på alla de områden jag vill verka inom. Fast det känns fortfarande som om jag befinner sig på en klippkant och försöker ta mig upp.

Drömde att jag var gravid, vaknade av en blodampull ut på låren, drömmens ironi? Min mamma fyllde 60 i torsdags, jag fyller 30 i övermorgon, om några dagar är jag precis lika gammal som hon var när jag föddes. En underlig känsla av att ha uppnått någon sorts jämvikt, kanske blivit vuxen.

Sitter och halvkollar på fyrans actionfilm och äter pistagenötter. Varför kan man köpa alla nötter skalade utom just pistagenötter som är de godaste? Är trött efter en hel dags intensiv städning av ett visst Wetterling Gallery. Städning är förresten en underdrift, det var snarare renovering. Men det var det värt. Älskar att samla vänner till fest. Känslan när dansgolvet exploderar, när bordsplaceringen fungerar, när folk hånglar inne i mörka förvaringsutrymmen, när folk står på kö för att få spela skivor. Femtio pers till middagen och femtio som droppade in efter var defintivit att maxa lokalen, särskilt som delar av Jim Dine-utställningen fortfarande hängde uppe; jag och Lina och Josefina turades om att stå som hökar i dörrarna för att det inte skulle slinka in några obehöriga Kungsangäng. Men allt gick bra - vi motade bort en del objudna utan svårigheter, konstverken fick vara kvar på väggarna och bara några dussin glas krossades.

Jag höll tal, vilket man väl inte ska göra på en fest man är med och anordnar, och som det inte vore nog snodde jag ovetandes dessutom Tesas tal innan hon hade fått hålla det. Men det var väl egentligen bara ganska rörande att vi båda kände oss manade att hålla tal om att det bästa med 2006 var att jag, hon, Lina, Josefina, Mona, Nina och Linda blivit ett sådant killer-tjejgäng. "Vi går ut tillsammans, vi lunchar tillsammans, vi bakishänger tillsammans, vi pratar om viktiga saker, vi pratar om oviktiga saker, vi skrattar, vi skvallrar, vi bitchar - vi gör alla de där sakerna tillsammans som får en att inte vill ha en pojkvän."

Riche, Spy Bar, Hultsfred, varenda gratisfest vi fick nys om. varenda gala vi lyckades sneaka in varandra på - där utspelade sig 2006, som var vårt år. Puss.

Tillbaka i stan. Tillbringat mellandagarna i studion och gjort musik för ett ännu hemligt radioprojekt.

Vissa skulle säkert kalla det dumhet eller naivitet men jag gillar det hos mig att jag alltid sätter kärleken före stoltheten. Jag sätter en stolthet i det i stället, att stå för att jag alltid känner mest och tycka att det inte är mer med det, istället för den vanliga stoltheten som är en tävling om vem som bryr sig minst. Antagligen kan jag göra det eftersom jag sedan länge slutat se mina starka känslor som någon som helst betygsättning på personen som utlöser dem. Mina känslor är helt enkelt alltid starka, de kommer så från fabriken. Hur skulle jag kunna rå för det? Och varför skulle jag då skämmas för det?