Nyheter

Jag gillar min nya lördagsrutin. Jag har på förväg bestämt att det är helt OK att inte jobba, eller rättare sagt närmast förbjudit mig att jobba fastän jag alltid bryter mot det lite; något telefonsamtal här, något mail där. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Jag sover tills jag vaknar. Sen går jag upp och tar på mig mina skönaste hemmasunkkläder - just nu ett par ljusblårutiga pyjamasbyxor från H&M:s sena 90-talskollektion, en beige-och vitrandig bommulspiketröja som jag köpte för 100 kronor på Coop Forum i Gustavsberg förra sommaren och en grå lammullskofta från We. Sen tar jag på mina ulltofflor och går till ICA och handlar lyxbrunchtillbehör. Lammkorv, ägg, provencalsk sallad, avocado och röd paprika blev det idag - har utvecklats en stark faiblesse för röd paprika på sistone. Lagar sen till maten, ställer laptopen i min fönsterkarm, kryper ner i sängen igen med tallrik på magen och tittar på mina favorit-SVT-produktioner från veckan som gått. Förra lördagen körde jag Wallenberg-racet. Idag två avsnitt av Världens Modernaste Land på raken, ett program som är som gjort för mig. Så många teorier, tankar, utsvävningar - och alltid på en intellligent, relevant nivå - hela tiden för att svara på frågan 'varför är det såhär?'. Exakt sådär håller jag på hela tiden också, och det är som balsam för hjärnan att få det serverat för en i stället för att tänka själv. Nu när klockan börjar bli eftermiddag är frågan om jag ska ta mig ner till Söder och hälsa på min syrra. Ska i alla fall sticka ut och köpa Göteborgsposten för jag fick precis ett SMS från Hansi att någon hade skrivit om min skiva där.

Hade spelning på Landet i torsdags, tack alla som kom förbi! Det är roligt nu att det börjar bli större andel personer som är intresserade av musiken än närmast sörjande i publiken. Det var lite knas med micken i början men annars gick det bra. Jag har börjat se vissa mönster i mina framträdanden. Till exempel som att jag alltid fastnar med blicken på någon stackare och står och stirrar och sjunger mot denna. I torsdags på någon lång tjej med mörkt burrigt hår. Jag var tvungen att tvinga mig själv att stirra på gardinen i fönstret till slut istället. Paradoxalt nog så blundar jag alltid på varenda bild som någon tar av mig på scen. Hur går detta ihop? En tredje grej jag märker är skillnaden mellan att sjunga och prata på scen. Så fort musiken tystnar och jag ska säga något börjar jag allt flina lite överskylande och riktigt känner hur jag vill förminska mig själv och musiken och det faktum att jag står där på den lilla tvådecimetersscenen. Jag kan bara bli den där personen som har skrivit musiken när den är igång. Resten av tiden vil jag liksom släta över alla de där starka känslorna. Fast det kanske är bra. Annars skulle jag väl framstå som precis lika superpretentiös som musiken.

SYNTPOP. Karin Ström konstaterar i sin blogg att hon passerat 30-strecket med känslan av att hundåren är över. Men också att det fortfarande är som om hon befinner sig på en klippkant och försöker ta sig upp. Jag anar en kvinna med en kombination av höga ambitioner och skoningslös självkritik. Kanske är det delvis därför den här skivan känns så utmejslad, så genomtänkt och färdig. Tio personliga och vackra poplåtar spridda över knappt 35 minuter, för övrigt en perfekt skivlängd, som kommer att sorteras under synt men som är värda en mycket bredare publik än så.

Om jag någon gång glömmer bort varför jag gör musik ska jag ta fram det här brevet, som jag fick av en fransk MySpace-kompis häromdagen.

I thought of you on Sunday. I was out for a walk in Paris streets in order to try out my new camera. I just wanted to say that your album fits perfectly with Paris atmosphere in winter. I love winter light, and especially here in Paris when it gets on all the monument. It gives to the white stone a light yellow colour, very soft. It seems like time stops for a while, people are rather quiet, more than in the summer, and all the pale colours and cold weather just fits perfectly with your album atmosphere. Especially the moment I was walking by the Seine river or in Montmartre.

Han skickade några bilder också. Jag valde ut den finaste. Bara tanken på att han gick där och lyssnade på min musik i den där kala vinterstaden, eller kanske att han bara tänkte på den, rättfärdigar precis allt.

Samma dag fick jag en annan tolkning av musiken. En bartender på Teatergrillen ville att jag skulle komma dit så att han kunde bjuda mig på en drink som smakade som musiken lät. Lättsammare kanske, men ändå underbart.

Jag blir ofta arg för att jag tycker världen är så platt och rationell och logisk och tråkig, jag vill att den ska vara lika vacker och dramatisk och vanvettig och outhärdlig som den är mitt huvud. Men min bild krockar alltid med verkligheten. Utom en dag när jag får sådana här brev. Det är förmodligen därför jag gör musik.

Tagningar som borde kvävas, ultrarapida överträdelser i blygsel, kyssar som utrotats men återuppstår i mörker. Frys nu tid, koagulera, låt detta bli det sista avskedet, en varsam begravning. Hånas av rationaliteten; ett farväl kan aldrig vara vackert för det vackra kräver alltid en fortsättning, bara det fula förmår man överge. Men jag vill inte göra det fult, och jag vill inte förlora det till likgiltigheten, jag vill spara oss nu och aldrig spara oss som något annat.

Har blivit inspelad på Klubb Populärs fina blandband.