Nyheter

Recension på muzic.se.

I lördags hade mitt killertjejgäng fixat åt fest för mig för att fira min 30-årsdag. Vi riktigt frossade i tjejighet. Träffades klockan sju på Kontrast, konceptbutiken som Linda är delägare i, där det blev bubbel, förrätt och presentöppning - fick ett par råsnygga vita pumps från Beyond Retro med tillhörande aftonväska och vita skinnhandskar.

Efter det sminkkurs med Linda. Linda lägger alltid min makeup innan spelningar och plåtningar och är helt magiskt bra. Man blir typ förbannad första gången hon mejkar en eftersom man inser hur man mycket bättre man skulle kunna se ut om man bara kunde sminka sig ordentligt. Nu skulle hon få mig att memorera vad hon gjorde och förstå varför och det var så mycket information att jag inte kommer ihåg någonting. Förlåt Linda men du får nog sminka mig i fortsättningen också. Fast det blev väldigt snyggt. Som alltid. Och det var väl lite det som meningen också.

Efter sminkkursen dukades det upp till middag, en utsökt kycklingsallad med massa olika röror. Allas privatliv gick igenom metodiskt med mig som moderator. Klockan tolv tog vi en taxi till Dining Club där Kollektivet Livet hade fest, fullproppat med folk i den lilla källaren och Amadeusz gjorde bra ifrån sig vid skivspelarna som vanligt. Sedan blev det taxi igen till Riche där vi mötte upp brorsan och andra glada människor. En riktigt bra kväll.

Uffie på Debaser Medis var faktiskt något av en besvikelse. Vet inte riktigt vad jag väntat mig, men mer party liksom. Nu stod hon bara där och rabblade över trötta beats längst fram. Ett klockrent one hit wonder, inte för att det är något fel i det, men konserterna blir sällan roliga.

Vi var dock nio stycken som käkade middag innan så vi hade trevligt ändå, trots lite fåniga regler om att man inte fick gå ut om man hade gått in. Kan och för sig förstå att de inte ville ha onödigt spring när kön sträckte sig bort till Snaps, men det kändes ändå lite dagis över det. Alla var där och den visuella behållningen var såklart Lady Oscar. När ska han bli vald till Sveriges bäst klädda man?

Kom precis tillbaka från min månatliga KNÜLL-lunch, förkortning för Kulturnulliteterna på Übermalms långlunch. Idén föddes under en MSN-konversation mellan mig och Carl M Sundevall hösten 2005 och från början var det tänkt som ett lunchsällskap för alla oss stackars populärkulturkjournalister som har vår bas på Östermalm och inte hippa Repslagargatan. Nu har både Carl och Sebastian slutat skriva men vi kör på ändå. Ibland bjuder vi in gäster från andra stadsdelar, det har varit alla från mina kusiner till Madelaine Levy och Ika Johannisson. Vi samlas på Eriks Bakficka klockan tolv en fredag i månaden. Det blir ofta väldigt roliga diskussioner eftersom alla är experter på att skruva till spetsfundiga kommentarer och uttlanden.

Idag var det en höjdaromgång! Närvarande var vår duktige moderator Fredrik Strage, Sebastian Suarez-Golborne, Johan Wirfält, Stefan Malmqvist, Jonna Bergh Wahlström, Martin Gelin och jag. Vi började med att diskutera låten 'Salem Al Fakir' som Falun-bandet 'Kanske, Älskling' har lagt upp på sin MySpace-sida. Refrängen går 'Tänk om jag kunde vara Salem Al Fakir, tänk om jag kunde brejka på Myspace.com' och texten handlar om bitterheten över att inte ha fortsatt med blockflöjtslektionerna i Kommunala musikskolan. Lysande! Vi kom fram till att the al Fakirs är 2000-talets svar på familjen Cherry (Neneh, Titiyo, Eagel-Eye) och att Salem själv är den nya Laleh. Skickliga musiker ledde oss osökt in på Yngwie Malmsteen som trots Dave Grohls vädjan vägrat träffa Nirvana när de var i Stockholm och spelade på Café Opera och Yngwie råkade befinna sig i samma lokal, eftersom Nirvana enligt Yngwie var 'dåliga musiker'. Här började Jonna och Sebastian battla i Yngwie Malmsteen-anekdoter. Jonna hade intervjuat Yngwie flera gånger och levererade den ena klockrena Yngwie-imitationen efter den andra. Min absoluta favorit var när hon berättade om Yngwies favoritrestaurang i Stockholm - Michelangelo i Gamla Stan. 'Varenda gång jag kommer till stan säger jag till min agent, boka ett bord, nej för fan, boka hela jävla restaurangen, och sen drar man dit och beställer en pizza av varje sort - det är det enda stället man kan äta på i den här jävla stan'. Sebastian kontrade med att berätta om när han kollade på Yngwie Malmsteen på Berns - "vi gick efter Barock'n'roll" - som tydligen slutat med att Yngwie skällde ut sitt band för att de var värdelösa - på engelska, trots att alla var svenskar. En annan klassiker vad texten på Yngwie-crewets t-shirts. På framsidan: 'Yngwie who?'. På baksidan 'Yngvie motherfucking Malmsteen, that's who!'. Vilken underbar kille.

Ikväll ska jag på Uffie på Debaser Medis och sen ska vi på Rodeos fest i Gamla Stan. Igår var vi på Going Underground, en formgivarfest med sjukt mycket folk inträngda i Hotell Anglais bensinluktande garage med vin för tjugo kronor glaset och designers som ställde ut. Ulrika Sandström var bäst som vanligt, hennes gula klänning var underbar. Sen drog vi till Riche och drack cava och glömde betala notan, förlåt!

Regissören till min nästa video ringde precis och sa att Helena Hörstedt ska sy mina kläder till videon! Det är nästan för bra för att jag ska våga tro på det, hon är min absoluta favoritdesigner i Sverige. Lycka.

Jag fick en diktbok av Britt G Hallqvist som hette "En sort för sig" när jag var åtta år av min mamma. Det var ett urval av hennes dikter mellan 1950 - 1984 och var helt underbar. Kommer särskilt ihåg en dikt om en flicka som hittade en sten på en strand och tappade bort den, kanske hade jag någon sorts fascination för stenar redan då? "Tusen trillioner stenar på en strand/Lillan fick den allra bästa i sin hand/Den var skär med vita ränder, den var len/Lillan kallade den strax för Elfensten". Vissa dikter rimmade, andra inte. En som inte rimmade och som kanske inte fångade mig rent estetiskt men som väckte mer filosofiska tankar var en dikt som hette Ordbestämmaren. Den ställde frågan vem som hade bestämt att stol skulle heta just stol och så vidare.

Något av det allra bästa med att göra musik och böcker är att man får hitta på titlar på böckerna och låtarna och skivorna. Med musik är det extra roligt, för då får man hitta på en titel till varje låt och dessutom titeln på albumet. Jag njuter enormt av att komma på titeln när en låt är klar, för att inte prata om hela skivans titel. Kanske är det för att man får känna sig lite som Ordbestämmaren. Ofta växer titeln fram under låtens gång, men det finns ändå ett tillfälle då man verkligen bestämmer att detta ska den heta. I de flesta fall plockar jag ut det viktigaste ordet i låten, men det kan också bli en förklarande rubrik, som i Klaustrofobi eller Psykos. I de två fall där jag har översatt en låt från engelska, Mänsklig och Definition, har jag översatt den engelska titeln fastän den kanske inte är lika relevant längre. Refrängen till Mänsklig gick "Allow me to be human/allow me to feel for you", vilket gjorde att låten fick heta Human, och sen översatte jag det. Definitions refräng gick ursprungligen "All I want to do is name you/so your memory can be born", och därför fick den heta Definition, nu handlar refrängen om en annan aspekt av historien men jag tycker om att ha med spår av de ursprungliga versionerna genom titlarna, som små ledtrådar till en annan version som ingen vet om.

Men det mest fascinerade inträffar ändå sedan, när titlarna lämnar mitt huvud och blir officiella. Som när Jessica Almenäs säger att mitt album heter "En saga om en sten" i TV4. Eller jag läser titeln med torra dagstidningsbokstäver i recensionerna. Eller när "En saga om en sten" går från att haft en Google-träff till åttiotvå. Då ryser Ordbestämmaren till av välbehag.