Nyheter

på Swecheck. På engelska dessutom.

Sitter på tåget på väg till Uppsala, ska göra en spelning i en skivaffär. Ska man annonsera sådana spelningar? Det känns inte riktigt så, jag har inte skrivit upp den vare sig på min hemsida eller MySpace, men det kanske jag borde, varför inte? Ska göra en likadan på Megastore snart.

Har hunnit titta lite i februarinumret av Kupé, där jag fastnade för rubriken 'De drabbas av hat' på omslaget. Fan vad spännande, tänkte jag och föreställde mig en artikel som handlade om människor som hatade. När jag bläddrade fram visade sig vara en artkel som handlade om folk som utsätts för hatbrott. Jag tappade intresset. Jag skulle verkligen vilja läsa en artikel där människor berättar varför de hatar. Jag är fascinerad av hat. En gång för flera år sen uppehöll det mina tankar väldigt mycket, jag hatade en person och gick hela tiden omkring och frågade mig själv om jag hade rätt att hata honom. Till slut insåg jag att det aldrig kan finnas anledning nog att hata någon, men att man kan göra det ändå.

Igår hälsade jag på hemma hos Juvelen alias Jonas Pettersson för att skriva en låt tillsammans med honom. Vi bestämde det en natt på Spy Bar innan jul och men sen har det tagit lite tid att bestämma ett bra datum, han är ju väldigt stressad nu, har precis släppt sin EP och håller på att göra klart sitt album. Det var en rätt absurd situation att komma hem till honom som kom hemstressande från ett videomöte med en take away-sushi i ena handen och en telefon som ringde i ett i den andra, och sen sätta sig ner vid köksbordet och börja skriva en låt tillsammans. Jag trodde aldrig det skulle funka, men det gjorde det faktiskt. Jonas är en helt galet bra låtskrivare. Nästan lite knäckande, but if you can't beat 'em, join 'em... vi har en brygga och en refräng. Ska fila på texten tills vi ses nästa gång.

På kvällen stack jag till Reisen Hotel där Kreation Reisen huserade. Sju olika kreatörer hade fått varsitt rum att inreda. Kollektivet Livet hade samlat en massa skräp från deras kontor, staplat alla möblerna på sängen och lagt junket ovanpå, men lämnat lite plats så man kunde sitta. En recyclingsoffa, förklarade Anders Markus. Amadeusz skrämde mig med att säga att han höll på att börja gilla svensk hiphop. Hängde lite i Fröken Sterners och Papagaios rum också, och i Bold Faces vars rum var inretts som tortyrkammare åt Ebba von Sydow. Hon hade totalsågat deras video för två år sen och som hämnd hade de iscensatt en föreställning med en låst toalettdörr varifrån hemska ljud hördes.

MySpaceade lite när jag kom hem, Johanna hade skrivit att mina låtar var som att bli förälskad om och om igen. Det var nog det finaste någon någonsin sagt om min musik. Hamnade också på en blogg där en Jarno berättade om hur han tagit med mig i sin iPod på nattliga promenader på Hisingen, och hur han berörts av mina texter och tvingats tänka igenom spruckna förhållanden. Det är är helt religiöst för mig, att höra sådant. Att någon annans känslomedvetande sätts på som en konsekvens av min musik.

Jag tänkte såklart mycket på hur skivan skulle mottas när jag satt instängd i studion det där året. Eller rättare sagt under de där små pauserna när man gick och satte på en kopp te och tänkte fan, det låter inte så illa det här, kom igen nu. Jag tänkte på P3 och jag tänkte på recensioner och mediareaktioner. Och de har betytt jättemycket. Fast jag kunde aldrig föreställa mig att det var enskilda människors kommentarer som skulle göra mig lyckligast. Men så är det. I alla dessa år har man haft den där längtan, behovet, driften, andnöden att nå ut och man har försökt och sälja sin musik till krassa skivbolag som aldrig fattat någonting och sen plötsligt bryter man igenom ytan och så kommer all den här kärleken på en gång, det är så jag kan börja gråta.

Det är en väldigt rolig tid att vara oetablerad artist just nu, med MySpace och mp3-bloggar och svensk musiks otroliga rykte utomlands tack vare akter som The Knife, Andreas Kleerup, JayJay Johansson och alla andra som klättrar på mp3-bloggarnas lyssnar-på-just-nu-listor. Man blir tre gånger så interessant direkt. Läste på en amerikansk bloggrecensionsite som gav mig 7 av 10 igår att han aldrig gillat det ifall jag sjungit på svenska:

karin strom - en saga om en sten - 7/10. another album i liked a good amount. swedish electro-pop stuff but nothing like the knife, it's far more soothing and less abrasive. pretty stuff, though i'm 100% sure if it was in english i'd disown it. that's just how i roll.

Det är ju faktiskt ganska roligt, att en amerikan gillar mitt album inte trots att han inte förstår vad jag sjunger utan för att han inte förstår vad jag sjunger.

i Oskarshamnstidningen. Extra roligt eftersom jag har lite ingift släkt som kommer därifrån.

Jag har börjat inse att jag är mer intresserad av själva visningarna är kläderna. Visningar är verkligen en konstform i sig, och när det lyckas blir helt fantastiskt. Som +46-visningen på Enskilda Galleriet i tisdags. Visningen började med att ett toppigt upphängt skynke sakta lyftes upp mot taket, och därunder fanns modellerna. Så enkelt men ändå så effektfullt. Själva visningen kändes mer som teater och gängbråk än en vanlig modevisning.

Bernsvisningarna är dock skittråkiga. Som en visningsfabrik på löpande band. Extremt osexigt. Fast det är kul att gå ändå, alla är ju där, det är som att gå till Riche fast klockan två på eftermiddagen. Sämst på Berns var Hope, jag förstår mig inte på det märket alls. 33 procent såg sådär analt Stockholmstråkigt ut, 33 procent såg spåtantsaktigt ut, 33 procent såg ut som oinspirerad prasseltechno. Fifth Avenue Shoe Repair var dock fantastiska. Gotiskt, missklädsamt och bylsigt. Hattar som ser ut som djävulshorn som hamnat på sned eller som ståndare och pistiller i en blomma; korsetter med insektsvingar, plisserade sjok, kroppstrumpor.

+46-festen var bra men dog när visningen var slut, vi drog till Riche men där var det lugnare än i måndags. Igår gick vi till Rodeo-festen i den nya Björn Borg-butiken och drack champagne och lyssnade på Kleerup som spelade live, jag stod längst fram och ropade att han skulle sjunga i micen, annars var det ju ingen skillnad mot att spela skivor. Så det gjorde han och det lät skitbra. Till slut tog han fram gitarren och körde en känslig ballad, helt oväntat. Roligt.

Sen drog vi till Riche och kollade på REVL9N som spelade live. Bra scenschow. Tjejen tog tag i mig när jag försökte gå därifrån. Taxi till dygnetrunt-grillen där Amadeusz åt en burgare och spelade sönder sin hand på flipper, sen hem.

Min modevecka inleddes igår med Fröken Sterners visning i en lägenhet på Birger Jarlsgatan. Stämningen var förväntansfull och lågmäld i rummet där kanske femtio personer samlats. Det bjöds på hallonsaft i udda glas. Man fick känslan av att vara med om något speciellt, och jag längtade faktiskt inte alls till Carin Westers visning på Berns, där nittio procent av modemediamaffian i samma ögonblick befann sig.

Först kom en rödklädd Sara Lundén ut med sin lika rödklädda trummis, satte sig vid synthen och började sjunga. Bara det suggestivt och oväntat. Varför har ingen annan livemusik till sina visningar? Snart kom modellerna ut. Hur ska jag beskriva kollektionen? Guldtights, jättehalsband, vackra oversizetoppar. Äsch, det låter bara platt och banalt att försöka beskriva kläderna. Jag gillade den jättemycket, men vet inte varför. Den kändes inte sensationssökande, bara personlig och egen utan att kunna hjälpa det.

Efteråt kom Karin Sterner själv ut och gjorde något så ovanligt som att prata om hur hon arbetat med kollektionen, vilket hon också poängterade. Hon berättade att hon samarbetat med dagisgruppen Kollektivet Korpen, som med teckningar fått rita och förklara hur goda och onda människor ser ut i sagor och filmer; hur man ser skillnad. Sedan hade Karin mer eller mindre sytt upp deras idéer. Resultatet blev kollektionen ?I'm good/pass it forward?. Genialt. Älskar Fröken Sterners experiment. Sen gick vi vidare till Riche och mötte upp alla Carin Wester-besökare. David Rosieaux spelade Finlandsfärjehits, alla var där.

Note to self: skaffa allt med Sara Lundén.