Nyheter

Jag var ute och affischerade för Mosebackespelningen i morse. Hade lovat mamma och pappa att infinna mig hos dem för påsklunch på landet klockan tolv, så jag fick gå upp halvsju för att hinna med några. Det var sällsamt att gå omkring på gatorna på morgonen innan stan hade vaknat. Soligt men jättekallt. Frukthandlarna satte upp sina stånd på Östermalmstorg. 7Eleven-butikerna öppnade. Allting skedde så långsamt, som när hjärnan vaknar om morgonen. Tankarna blev så klara. Jag tycker om att affischera.

En kille kom fram till mig i korsningen Grev Turegatan/Birger Jarlsgatan. Klockan var kanske halvnio. Fortfarande svinkallt och folktomt men Riddargatans gatstenar blänkte bländande i solen. Han var i 25-årsåldern, såg filippinsk ut, och kom cyklandes på en gammal cykel. 'Ursäkta', sa han på finlandssvenska, 'men vet du om det är lagligt att ta en olåst cykel här i Sverige?'. För det är det nämligen i Finland.' Jag svarade att jag inte hade någon aning, men att jag inte trodde det var lagligt. Han hade kommit med båten från Åbo nu på morgonen. Det hade slutat vått på däck två, sa han, men han verkade inte det minsta berusad.

Han hade på sig smårutiga yllebyxor nedstoppade i raggsockor, blå sneakers, tweedkavaj och grön skotskrutig halsduk. Allt var lite slitet, och byxorna hade fläckar av målarfärg eller kanske oljefärg. Jag frågade om jag fick ta en bild men nej, det gick inte, för han hade jobbat som modell och nu ställde han aldrig upp gratis på bild. 'Spelar du musik?' undrade han. 'Själv lyssnar jag bara på klassisk musik. Lyssna! Det är orgel, cembalo och violin. Det är mycket ovanligt med cembalo och orgel tillsammans'. Jag tog hans ena iPod-hörlur och lyssnade en stund. Det var vackert. 'Vill du ta en fika?' frågade han sen. Nej, det kunde jag inte, jag var ju tvungen att sätta upp affischer. 'Vad professionell du som tackar nej till en fika med en finlandssvensk. Det är väldigt trendigt med finlandssvenskar just nu. '.

Jag sa att vi fick bli vänner på MySpace istället. Datadamen, skulle han kunna komma ihåg det? Ja, det skulle han. Han cyklade iväg på sin cykel igen. Och allting kändes lite som en saga, som att han inte fanns på riktigt, utan dykt upp som en sagofigur med ett budskap.

idag släpps min nya singel klaustrofobi. i en vecka kan den därför laddas ner gratis på MySpace. man kan även ladda ner andreas tillianders remix här.

Min mamma har just givit ut en roman som heter Claires leende. Därför gjorde jag en intervju med henne.

- Vad handlar din nya bok om?

- En ung flickas oförklarliga självmord.

- Vilken mening är du mest nöjd med?

- Jag har inte tänkt på ifall jag är nöjd med en speciell mening, jag ser de mer som stämningssjok... eller tankesjok. Som improvisationer vid ett piano.

- Vad var svårast med att skriva boken?

- Jag hade bestämt från början hur det skulle sluta, så jag var tvungen att vara obönhörlig. Det kändes fruktansvärt att hon var tvungen att dö, jag ville rädda henne men kunde inte.

- Under vilket tidsförlopp skrev du boken?

- I koncentrerade perioder med jämna mellanrum under två års tid.

- Påverkade ditt bloggandet ditt romanskrivande någonting?

- Bloggandet hade ingenting med romanskrivandet att göra. Att skriva var som att jobba på intensivvårdsavdelning medan bloggandet var som att ta kaffepaus i fikarummet.

- Den är boken är väldigt annorlunda än dina andra tycker jag. Håller du med?

- Ja. Jag har skapat karaktärer med både för- och efternamn den här gången.

- Det låter ju som en stor skillnad...

- Det låter som en liten sak men det är inte det. Vad jag försöker säga är väl att jag har gjort en mer traditionell roman på många sätt, men den är fortfarande experimentell i sin berättarstruktur. Någon sa att det var som att bläddra i en bilderbok, att det var så många bilder som målades upp, den formuleringen tyckte jag om. Det finns många luckor i boken som inte är öppnade.

- Som att världen som målats upp är större än just den historia som du valt ut att berätta?

- Ja, det är som en kollektiv fantasi ? karaktärerna har gjort många saker som inte är med i boken. De har träffat varandra utanför kapitlen.

- Varför valde du att skriva om det här ämnet?

- Det är mycket tal om att unga flickor mår dåligt och jag började fundera kring det. Men jag kände inte att jag kunde skriva om unga flickor nu ? jag kan inte relatera till deras värld av SMS, chat och piercing. Jag kunde inte göra det trovärdigt. Så jag var tvungen att återvända till den unga flickan i mig i stället, jag var tvungen att gå tillbaks i tiden. Allt annat i boken är fiktion men känslorna är sanna. Jag fick gå tillbaka i tiden för att få fatt i den där nakna livssmärtan som det innebär att lämna barndomen och bli vuxen. När man kommer i tonåren blir man kritisk till sin omgivning, till sin mamma, till sitt hem, man måste vara det för att få kraften att bryta sig ut. Men den där kritiska blicken kan bli så stark att den blir depressiv.

- Har du inspirerats av några speciella författare under arbetet med Claires leende?

- Ja. Sara Lidmans Bära mistel. Varenda mening i hennes bok är så full av liv och på mikroplanet finns en väldig humor, fast det är en tragedi i stort hon berättar, och det har inspirerat mig. Jag har försökt hitta en berättarröst ? ibland tycker jag att jag har inspirerats av Selma Lagerlöf och Birgitta Trotzig. Men mer berättartekniskt uppbrutet.

- Vad jobbar du med nu?

- En pjäs för Göteborgs stadsteater men också med fantasier om en ny bok. Det oformulerade stadiet, det formbara och formlösa, är ett väldigt njutningsfullt stadium.

- Om boken hade en lukt, vad skulle den lukta?

- Som ett vattendrag. En sjö eller en å.

- Har du någon önskefråga som du velat att någon skulle ställa dig i en intervju?

- Nej.

Besök gärna mammas blogg på www.evastrom.blogg.se

åh, det var underbart att sjunga nere i källaren på berns. fantastiskt ljud, intim lokal, fullt med folk. efteråt firade jag med champagne, mitt gage var fyra flaskor som jag bjöd friskt på bland alla mina vänner på. något av det bästa med att spela är att alla ens vänner kommer, det är som att fylla år! en fantastisk kväll på alla sätt. blev till och med friad till.

ljunggren var också jättekul eftersom det var så mycket folk, fredagskväll och allt. hela dagen hade varit ett enda stort stressmoment med projektortrassel, uppbokade sminköser, glömda laddare och felande sladdar - allt som kunde gå fel gick fel - så att jag överhuvudtaget kunde genomföra konserten kändes som ett mirakel.

imorgon ska jag få praktikanter hit till datadamen records! mina polare ska hjälpa mig med ett mördarutskick på 160 singlar. vika A4 och klistra kuvert. ska bjussa på fika i gengäld. ska bli mysigt.

solen sken när jag gick omkring och satte upp affischer idag. på soundchecken lät allting bra. har sprayat raggsockorna med guldfärg. käkat mina köttfärsbiffar med sparris och spenat. skrivit ut gästlistan. nu drar jag till berns.