Nyheter

så var det dags för den sista spelningen, i måndags på i don't like mondays, och min modeturné var till ända. fem spelningar på fem veckor. berns, ljunggren, mosebacke, o-baren och så folkoperans bar och kök nu sist. pust! det var en del jox. sätta upp affsicher, maila kalendarier, hämta kläder, hämta projektor, bestämma soundchecktid, bestämma sminktid, posta kommentarer på MySpace - och sen när man var klar med allt och hade lämnat tillbaks allting var det bara att börja förbereda nästa. men det har varit jätteroligt såklart, väldigt kul att så många kom.

jag fick frågan i P3 populär innan premiären hur jag trodde kläderna skulle påverka de olika spelningarna. det kunde jag ju bara spekulera i då men jag tänkte fundera lite över det nu, med facit i hand.

i berns källare hade jag på mig fröken sterners kläder. vi hade tänkt i kontraster när vi valde ut kläderna, samma sorts kontraster som jag vill få fram i musiken, där det moderna och urbana (produktionen) möter det naiva och sagobetonade (texterna och musiken). den första outfiten var därför väldigt hård och urban - gulddtights och överdimensionerad luvjacka - och den andra väldigt drömmande - en stor rosa tyllklänning. det kändes verkligen som kläderna lyckades förstärka det motsatsförhållandet och skapade två olika världar, två motpoler, som jag kunde förhålla mig mellan.

på ljunggren hade jag på mig ulrika sandströms kläder, vilket passade bra eftersom det är en asiatisk restaurang och ulrika använder mycket japanska element i sitt klädskapande. jag började med en yeah-kimono, geisha-skärp, tights och lånade platåskor, och nästa utstyrsel var ett par v-jeans med hög midja och vit topp. håret var uppsnurrat i japanska princess-leia-bullar. de här kläderna kändes som om de gav mig en tuffare hud, de skyddade mig mer än de uttryckte något under konserten, och det var skönt i den stora och stimmiga lokalen där stämningen inte var lika intim som i berns källare.

på mosebacke hade jag på mig kläder av ida sjöstedt. mosebacke känns ju lite gammaldags och traditionellt och därför tyckte jag idas kläder passade bra in där, de är romantiska och finskräddade. vi plockade ut ett par bruna shorts med spets nertil och en vit kortärmad skjorta som första mundering, och som andra en fantastisk vacker vit klänning med gulddetaljer som gick till ovanför knäna. de här kläderna gav ett sansat och återhållsamt uttryck till spelningen, långt ifrån arty eller utflippat. spelningen blev väldigt intim och fokuserad.

på o-baren hade jag emma borgströms kläder på mig. först ett par svarta lackbyxor med vit kortärmad chiffongskjorta och en cerise stor fluga, och sedan hennes fantastiska chockrosa syntetklänning som jag även har på ett snabbt klipp i videon till klaustrofobi. det här var kläder med stora gester, och det påverkade mig till att röra mig lite mer på scen, gå omkring, sätta mig på huk. det var kläder att verkligen sjunga ut i. roligt också att facehunter råkade vara där - andra gången han fotade mig inom loppet av en vecka. bilden nedan tog han precis innan jag skulle gå på.

på folkoperan hade jag på mig kläder av lund+berg. först en madicken-liknande kort klänning i svart-vit-rutig bomull med empirmidja och sidenrosett därbak. sedan en grå sidentop med insektsliknande vingärmar i chiffong och svart tulpankjol (för övrigt samma kläder som jag hade på mig i bingo royale i lördags). lund+bergs kläder rymmer också ett motsatsförhållande, de är rara och tuffa på samma gång, och det passar till mina texter som både är rätt krassa och ganska naiva. det var en intim spelning där alla verkligen satt och lyssnade, och eftersom kläderna inte är utspejsade utan rät enkla och lättburna kändes det som om de gav en fint vardaglig och jordnära ton till uppträdandet.

i förrgår, vid en busshållplats, nästan två år senare. duet i klaustrofobi, psykos, sneda ögons vakenhet, en saknad lika häftig och en saga om en sten. han som kysste min medvetslösa mun, han som svalt mig samman med likgiltighet, han vars ansikte skulle ristas om. utan att ha haft någon som helst kontakt, inte ens råkat på varandra på stan sen det sista avskedet för ett år sen. vi pratade och så kom min buss och han frågade om vi inte kunde fika och måste ha sett hur extremt ointresserad jag var när jag förvånad och lite dröjande sa jo... ungefär som att det var väl tekniskt genomförbart. alla dessa människor jag klätt som skyltdockor i mina känslor. det är som att jag aldrig riktigt kommer att få reda på vilka de var, för mina egna föreställningar har skymt sikten så totalt. men den där dagen då man känner att man heller inte behöver få veta, den är befriande.

Gårkvällens tema var vernissage. Vi började på Aliasteatern där Eva ställde ut sina fina, drömska fotografier. Hade jag varit kille hade jag nog friat till Eva på allvar, hon är så begåvad och cool och var så snygg igår i sina stora 80-talsbrillor och blåa dräkt. Sen vidare till Kleerups galleri, där Olle Ljungström och Mattias Bäcklin ställde ut. Jag frågade Olle hur det kändes att ställa ut. "Bättre än att ställa in", svarade han.

Stämningen var på topp. Alla hängde som vanligt utanför, vi också, pratade med Dana om svårigheten att googla på The The, med Gustav Gelin om hur det kan vara att råka på någon som krossat ens hjärta på en busshållplats, rabblade latin inför en Beckmansstudent med polskt påbrå och glittriga ögon. Var inne en sväng och tittade på konsten också, gillar kluddiga teckningar.

Sen taxi till Peppjunkiesfesten på Barnängsgatan. 30 konstnärer ställde ut i en industrilokal. Alla var där. Vin för cash. Jättemycket bra konst. Folk dansade på scen i konstiga snygga kläder. Helt underbar fest. Tyvärr kom polisen vid två och körde ut alla.

Idag fortsätter konstintaget. Nu ska jag iväg och titta på Lisa Rinnevuo på Södra Galleriet.

andy pry är en kille från new york som precis sa upp sig från sitt jobb för att turnera med the rapture. tillsammans med tillika NYC-residerande dances with white girls har han gjort en ny remix på klaustrofobi som går att ladda ner från discobelles hemsida. tack killar!

Haha! Jag har gått segrande ur min post-holiday-depression som satte in när jag åkte från landet i söndags och mötte den gråa verkligheten efter en påskhelg av lammstekar, romanläsning och intensivt slappande. Och vad var det som drog upp mig till ytan igen - eller snarare 10 000-metersnivån? En riktigt rolig utekväll förstås! Den började på Kontrast där jag, Lina, Mona och Tesa blev gruppsminkade av Linda i en sorts oavsiktlig intensivkurs medan jag öppnade en flaska av något flådigt paketerat billigt bubbel. Det var hetsig stämning på övervåningen! "OK, först lägger ni grund, här, Karin du kan ta den ljusa, Mona lite mörkare på dig, sen solpuder, sen rouge - le lite, lägg på högsta punkten, dra bakåt och tona - tona ordentligt!". Jag fick pikar av Tesa eftersom jag var lika hjälplös som alla andra fastän jag fick en sminkkurs av Linda i present av dem, "prata om hjärnan kan hon, men minnas hur man ska sminka sig, nehe...". Stämningen var rå men hjärtlig. En typiskt replikskifte: - Hoppas det blir lika kul som på Fornarinafesten! - Håll käften, jag var inte där. - Ehhh, KAN va därför.. (ska uttalas sjungande med lätt himlande ögon).

Efter att jag fått håret uppstyrt och min lilla coiffe fastsatt av Emir (hur klarade vi oss utan Kontrast innan?) togs en taxi till Wetterling där det var vernissage, champagne (äkta den här gången) och snittar. Vi intog ett bord i hörnet och ögnade inte ens igenom konstverken - använde bara en hoppande bronskanin som förlöjligande bakgrundsrekvisita till Jacobs nya MySpace-bild. (Det nya är ju att inte vara snygg på sin MySpace-bild.) Jag och Tesa fick in nya sköna pikar om Fornarinafesten mot Mona: - Åh, kan vi inte ta en bild på alla som var med och reminisca lite...- Ja, vilken bra idé - Mona kan ta bilden!

Halvnio sa vi åt Josefina på skarpen att hon måste sluta vara trevlig och prata med alla för nu var vi redo för nästa anhalt. Vi trippade iväg på redan ömmande fotsulor till Operaterassen, där det var premiär för nya modetidningen Modette. Yippppeeee! Vilken fest! Den där underbara känslan av att man vill göra allt på en gång infann sig - man ville ta för sig av buffén, hälsa på alla ytliga bekanta som man bara kramar på dyilka tillställningar men aldrig har utväxlat ett ord med, man vill vara med alla sina kompisar, man ville gå och hämta champagne. Underbar buffé. Chockade Mona genom att äta en räka hel (baggis - brukade äta både gräs och kattmat när jag var liten.) Blev plåtad av Facehunter!

Vid elva var det dags att gå, eller rättare sagt åka, vidare till Riche - det var slutpromenerat för oss ikväll. Vi tog en taxi och sjönk ner i sätena till Lindas ord "det är inte lätt att ha det så svårt som vi har det". På Riche var stämningen på topp. Vi beställde cava och belägrade de bästa borden mittemot DJ-båset, men hängde även lite i stora där jag faktiskt blev presenterad för ett potentiellt ragg. Gudarna ska veta att det var länge sen jag såg mig omkring på det sättet. Plötsligt bara öppnas ögonen.

Vid ett var jag tyvärr för utsjasad för att orka festa vidare. Tog en taxi hem, tuggade i mig Juicy Berry-påsen som låg i goodiebagen och somnade omedelbart. I morse vaknade jag tidigt och på strålande humör. Idag har jag bestämt mig för att ha en såndär idyllisk författardag som bara existerar i filmer, jag ska ta min laptop och gå till ett fik och skriva hela dagen. Kanske sitta ute till och med? Kanske det där på Kungsholmen, vad heter det, il Caffé. Ja!