Nyheter

igår gick vi ut i shinjuku, det största av tokyos tre centrum med världens mest välbesökta transportknytpunkt. i shinjuku ligger tokyos red light district men även luxuösa varhus och mer rumsrena nöjesstråk. åkte dit med jr line i rusningstrafik. trångt och, insåg jag efter att ha blivit ofrivilligt könad av en man till vänster om mig med en ångvälts tryck, rätt integritetskränkande.

efter att ha slängt i oss lite nudlar på ett hak gick vi igenom red light district till baren albatross, som ligger i de gamla femtiotalsgränderna. de flesta barerna är knappt mer än ett hål i väggen, med en bardisk och plats för sex, sju personer. otroligt stämningsfulla kvarter, det känns som att komma in en tintinserie. albatross är quentin tarantinos favoritbar i tokyo, och det var inte speciellt svårt att förstå varför; det kände som att komma in i en film. röda gamla träväggar, tända kandelabrar, trångt och skumt. det enda som bröt av var musiken, sjukt bra electronica.

vårt nästa stopp var park hyatt tokyo, hotellet där lost in translation utspelar sig. utsikten från takbaren på 52:a våningen var obeskrivlig. man kunde inte se sig mätt på den blinkande, glittrande staden (alla höga byggnader är försedda med röda varningslampor för flygplanen). ett jazzband uppträdde live och bara man klev in i rummet kände man sig otroligt vuxen och sofistikerad.

vårt tredje stopp för kvällen stod i stark kontrast till både albatross och och park hyatt. det är utan tvekan den absolut sjukaste baren jag någonsin varit på. stället hette alcatraz er och skulle föreställa en mentalvårdsinstitution från 1800-talet. vi visades in i små gallerburar där vi satte oss vid ett lågt litet bord. ville man beställa bankade man bara på gallret med en metallstav. personalen var klädda som sjuksköteskor och röntgenläkare och drinkarna heter saker som blood transfusion och brain damage (brain damage serverades i en urgröpning av ett dockhuvud). en annan drink mixades vid servering av en dildo. vid halvtretiden släcktes plötsligt allting ner och personalen medverkade i ett pang-pang-skådespel där en av dem, utklädda till spindelmannen, började klättra på gallerväggarna.

idag har vi varit i electric city, en myllrande myriad av fullproppade elektronikaffärer, manga och nördiga tonårskillar. linda köpte en jättesnygg casio-digitalklocka i guld. sen hann vi inte med så mycket mer för vi började rätt sent, var tvungna att sova ut efter ha gått upp halvsex igår för att titta på fiskmarknaden. lättade även turistsamvetet igår med att sticka ut till asakusa och ta en titt på templet och souvenirstånden. ikväll ska vi käka i roppongi, sen skulle maria ta med oss till en tidningsfest och sen var det tal om någon klubb som hon skulle fixa lista på.

det finns bara en sak som är vackrare än neonljus i storstadsmörker. det är neonljus i regnigt storstadsmörker.

åt middag i roppongi igår, på yasaiya, som betyder grönsaksaffär. en teppanyakirestaurang vilket betyder att de tillagar maten direkt på en stor het teppanyakihäll medan man tittar på. bland det godaste jag någonsin ätit. hur kan det bli så gott? sen stack vi till en shochubar lite längre bort. shochu är japansk vodka. man får det i en keramikkopp med en stor isboll i. brukar inte gilla starksprit men det var jättegott. klockan ett hade vi beställt rum i ett karaokepalats. resten är snudd på SM-historia (var ju med i karaoke-SM -93 så jag om någon borde veta).

idag promenerade jag ner till daikanyama medan de andra sov, en lugn och trendig del av tokyo där rika livsstilsmänniskor sitter på europeiska kaféer och shoppar dyra kläder till sina barn. mötte upp de andra i harajaku, tokyos carnaby street. köpte en rolig tröja. gick omotesando ner till ayoama, där alla de japanska megastardesignerna finns representerade. fantastiska byggnader. tittade in i comme des garcons flaggskeppsbutik, som var som ett museum med olika vita rymdliknande rum med ett biträde i varje, de kändes mer som vakter. ingen sa ett ord. ingen musik. inget folk. exakt som ett musuem.

tog skydd av regnet på ett fik, sen sprang vi omkring i jinnan tills vi blev dyblöta men när de andra skulle dra hem ville jag vara kvar ett tag, fastnade på designervaruhuset parco. och när jag steg ut någon timme senare hade det blivit mörkt och var jag ensam i en kolsvart regnig neonstad med paraplyer och människor överallt. en underbar känsla.

vi stapplar ut från babageutlämningen och genom passkontrollen, jetlaggade och overkliga med flimriga trötta ögon. vi är här! tittar på allt roligt man kan köpa i kioskerna som man inte vet var det är. köper något som ser ut som en inplastad kycklingfile men smakar som en fiskbulle. åker buss med skrattande japanskor. när vi kommer fram till hotellet säger de gamla värdarna att vi genast måste ta av oss skorna, och byta om till bruna eller gröna tofflor som vi kan låna. hoppsan! värre än sverige. rummet är minimalt och möblerna från 70-talet men alltid är städat och prydligt och det ligger blårutiga kimonos snyggt ihopvikta på sängen. ut på stan!

lunch - man pekar på vad man vill ha från inplastad meny. beställer tofubitar i en buljongsoppa, visar det sig. fantastiskt. vi hamnar i ett varuhus i shibuya med våning efter våning av kläder med dånande musik och skrikande japanskor som hela tiden pratar till oss på japanska. klockan åtta ska vi möta lina och maria nedanför hundstatyn vid shibuya station. vi går omkring och frågar efter "dog statue" men ingen vet och ingen förstår men till slut visar någon oss vägen.

vi åker i taxi med TV till restaurangen xex i daykanyama, och sen vidare till x + y längre ner på samma gata. dagens kommentar: lina kommer ut från toaletten och säger "man blir så himla förvirrad när det inte är automatisk spolning". maria fösröker visa henne tecknet för spolning. vidare till ett annat ställe som har ett jättelikt akvarium - och ett litet på toaletten, som de prytt med dinglande guldskedjor som hänger ner bland fiskarna!

nästa dag tre timmar i jättelika shibuya 109 med sex våningar butiker. sen til vintagebutikerna i daykanyama. köper klänningar, smycken, flipflops. det är billigt! ingenting för över 500 spänn. tills jag kommer till screaming mimis och köper en fantastisk vintageklänning för drygt 1400 SEK. sväljer, swipar och tänker att jag kanske kan sälja den vidare till judits second hand om jag inser att jag har förköpt mig sen. käkar lunch på ett ställe där man trycker på en knapp föreställande en liten bild av en maträtt, betalar in penagar i maskinen och får ett kvitto som man ger till servitrisen. och ser ett par skor på adidas med inbyggd stegräknare på liten digitalskärm. high tech!

hem och byta om, nu ska vi till roppongi och sjunga karaeoke.

skolavslutningshelg. jag brukar alltid bli lite sorgsen av alla skrikande gymnasister på flaken. har ett år till gått sen jag själv tog studenten? en känsla av att livet håller på att glida en ur händerna. men inte i år, faktiskt. jag vet inte varför. kanske har jag varit för upptagen av att hylla sommaren. man bara måste ju gå ut varenda kväll den här glittrigt sällsamma tiden på året när dagarna saktar in i en förlåtande sömninghet och kvällarna intensifieras i en i ljuv ljummenhet som är så vacker att det gör ont i kroppen.

skolavslutningshelgen började i tisdags kväll med att vi grillade hemma hos linda och sen stack till AG för att se kocky spela live. helt sjukt bra! han har uppfunnit en ny musikstil och jag älskar den. sen drog vi till F12 en kortis och vidare till riche. gurra bendt spelade skivor och alla var glada. kvällens roligaste felhörning var när nina sa "jag ser salem al fakir" och jag trodde hon sa "jag är sugen på alfa-kuk".

dagen efter träffade jag syrran, brorsan, theo och stella på skeppsholmen och hade lite picnic. sen tågade jag och brorsan med i sverigeparaden som gringo-gänget anordnade. jag var med förra året och spelade skivor på ett av flaken, men den här gången gick jag. känns bra att göra något ordentligt på nationaldagen, lite som att gå i kyrkan på skolavslutningen! väl framme vid sjöhistoriska uppträdde jag i min sverigedräkt. det var lite rörigt upplagt och först hade vi ingen ström men kul ändå och det gick bra att sjunga.

vid femtiden stack jag hem till linda för att boka hotell i tokyo, orkade inte sticka hem och byta om emellan så det fick bli att gå till bon-festen på F12 i sverigedräkt sen. why not, det var ju svenska flaggans dag och dessutom visade de EM-kvalmatchen på storbildsskärm! det föll väldigt väl ut. att ha en sverigedräkt är lite som att ha ett gips, alla har en anledning att börja prata med en och jag har aldrig fått så många komplimanger för något jag haft på mig. fick dock höra på omvägar efteråt att en del blivit provocerade. hoppas de vet om att jag gick sverigeparaden några timmar innan med sveriges främsta medieblattar och inte någon annan marsch. vad tror de egentligen?

det var i alla fall en underbar fest, alla vara där, vi vann med 5-0, det var gratis rosé och alla var på toppenhumör. efteråt stack jag och jossan en sväng förbi spymplan och riche.

torsdag kväll begav jag mig till lidingö och elise och jemmas balkong där vi satt och pratade, sminkade oss och drack rosé innan vi tog lidingöbanan till tidningen stureplans fest på sture. deras balkong är magisk. det blir automatiskt underbara pratsessioner bara man sätter sig där.

först blev vi as-snea för att det inte var något gratisdricka, men vi räddades snart av carl m som slussade in oss till viprummet där det vankades gratisskumpa. pust. en fin goodie-bag fick man också, som jag råkade sumpa på riche lite senare. damn, det var både trosor och plånböcker i dem. innan riche drog vi till spymlan en sväng dock, och kollade in stefan thungrens nya klubb. mycket folk, skön stämning. snackade med zaskia som tagit studenten, pratade med jessica om shibuya.

vid tolv drog vi till riche där långkalle och robert brodén hade premiär för sin klubb missy & elliot. de spelade underbar musik som vanligt och jag träffade på den ena gamla kompisen efter den andra och fastän jag tänkte gå när elise och jemma hade dragit så var det hela tiden något som höll mig kvar. sen dök sanna upp och tyckte jag skulle följa med henne vidare. klart man kunde kolla en sväng på china också...

på china träffade jag sverrir och hans entourage som varit på födelsedagsfest och vi tittade på kaninfilmen igen. lång-kalle och robert kom också dit. någon konstig kille presenterade sig för mig på engelska och sa att han hette karin men det visade sig att han kom från halland. och plötsligt stängde de och vi var tvungna att gå till spy bar. via max och en lo carb burger som jag tryckte i mig på vägen medan sanna hånskrattade åt att jag hade mat i hela ansiktet.

och sen var det en sån där spy bar-kväll då man stannar till stängning. när man tar ett glas vin till klockan halvfem. för att allting är underbart och man aldrig vill att kvällen ska ta slut. kvart över fem blev vi alla fall utskyfflade på gatan, och där stod vi i morgonljuset och ingen hade lust att gå hem och lägga sig. tvungna att inse att natten faktiskt tagit slut.

nästa kväll var det picnic i vitabergsparken. jossan, som värnar om glassighetsfaktorn i vårt gäng, kom såklart med pärlor, pumps och mousserande.

efter en kort sejour hem till tesa för upp-piffning tog vi en taxi till spymlan. det tog ett litet tag innan taxischauffören hade hittat ut från skanstull tack vare tesas bombsäkra påståenden. "man KAN köra ut där, jag LOVAR". på spymlan mötte vi upp elise och jens. underbar gubbmusik av tom och cf holterman. fleetwood mac ÄR sommarstämning. sen drog vi till china och spy igen.

på lördagen var det dags för årets första dopp, vid reimers kanotbrygga, och sen picnic på långholmen. anders och ola anordnade deras traditionsenliga statt-fest, som betydde 50 pers på en klippa på långholmen, en bergssprängare med eurotechno och musikfrågesport med fina priser. fantastiskt. tredje picnicen på en vecka.

idag badhäng på reimers igen och en sväng ut på balders. sen hem och packa. imorgon: tokyo.

hur mycket kan det hända på en dag? och hur mycket kan gå fel? i lördags skulle jag uppträda på hoodsfred samt spela skivor i emas tält tillsammans med lina på samma festival mellan klockan två och klockan sju. på kvällen skulle jag och lina dessutom dj:a på en 30-årsfest på lyran.

soundcheck skulle vara mellan 9-12 så jag kom till kista vid halvelva för att vara säker på att få en tid. i sverigedräkt, eftersom det är en multikulturell festival och någon ju måste representera sverige. då hade ljudteknikern inte kommit än. jag blev ombedd att checka in och hänga nere i artistlogen så länge. ok. väl därnere tog jag en macka till frukost. efter några minuter började en stor svart kille vanka fram och tillbaka i rummet och prata osammanhängande om att "you can't leave your sandwich for two minutes, what the fuck is this". stämningen blev väldigt tryckt och jag fattade först inte vad det var frågan om, tills jag insåg att det var jag som hade snott mackan utan att fatta det. han hade tagit den och satt den vid sitt bord, medan jag trodde mackorna var utsrpidda lite varstans och den var up for grabs. till saken hörde att det var sista mackan. shit. skulle jag göra? erkänna - inför alla i rummet - att det var jag? jag försökte vänta på att han skulle gå iväg så jag kunde förklara för honom utan att alla de andra hörde. men han bara vankade fram och tillbaka. till slut var jag tvungen att krypa till korset. "ehh, sorry, but I think it was me who ate your sandwich... I really didn't mean to... I didn't realise it was yours". "ok, I'm glad you 'fessed up. did it taste good?" "ehh... yes.. but I can buy you something else?" "no no, it's ok". jag gick i alla fall och sa till en av arrangörerna att fixa mer mackor och sen gick jag och meddelade att mer mackor var på väg till den stackars macklöse killen.

vid ett fick jag slutligen soundchecka. sen kom jag på att jag glömt ta med hörlurar till DJ-giget. men det löste sig genom att jag gick och köpte ett par hörlurar i kista centrum, åt lina som ändå behövde ett par. vid två kom lina, och vi gick bort till ematältet. när vi kom dit förklarade ema-människorna att tältet hamnat närmre stora scenen än vad de hade räknat med. därför kunde vi bara spela mellan uppträdena. ok, inga problem, sa vi. tills vi upptäckte att detta i praktiken betydde att vi fick spela ca en och en halv låt varje halvtimme. så det kändes lite halvkul. under tiden stod vi och hängde i tältet eller satt bredvid på gräsmattan med folk som dykt upp.

tiden gick rätt långsamt. klockan närmade sig fem och det började kurra i magen. den utlovade lunchen som ema snackat om började kännas väldigt lockande. dessutom skulle jag spela halvsex och det hade varit bra att käka innan dess, särskilt som tältet skulle packa ihop sex. jag hörde mig för om lunchen var på g. jodå, men hon som skulle fixa den var någon annanstans nu, så hon måste komma tillbaka och sen skulle de säga till henne. ok. tjejen kom tillbaka efter vad som kändes som en evighet och satte iväg för att fixa lunch. minutrarna gick och klockan närmade sig kvart över fem. jag insåg att jag inte skulle hinna äta om inte maten kom precis nu. då hände följande: 1. tältet invaderades av frågvisa tioåringar som ville veta vad varenda knapp på mixerbordet var till för 2. maten kom 3. jag upptäckte att min mobiltelefon var borta och insåg snart att den måste blivit stulen av någon av de frågvisa ungarna. 4. för första gången på hela eftermiddagen var det ett längre uppehåll mellan två uppträden och vi förväntades spela skivor. jag 1. slevade i mig maten 2. satte på vilken låt som helst 3. skrek och svor åt skitungarna högt för mig själv - så här går det tydligen när man lämnar innerstan! 4. sprang iväg till torgscenen.

väl framme började jag prata med två funktionärer. "hej, jag ska spela nu, när ska jag gå på". "ehh, har du checkat in?" "ja, det gjorde jag halvelva i morse.". "ok, då är det nog bäst att du går tillbaka dit och kollar när du ska spela". jag är typ på väg att börja gråta när anna, som hjälpt mig med soundchecken, kommer springades över torget och säger "nu ska du gå på". jag fattar ingenting, och känner mig inte speciellt samlad, men ok, jag går upp och kör mitt set. och det går faktiskt förvånansvärt bra med tanke på all irritation, stress och ilska som egentligen ligger och bubblar i mig.

efteråt säger jag hejdå till ema-människorna, fixar ett nytt simkort i kista galleria och sticker hem till min brorsa och får låna hans gamla telefon. skönt. byter också om från folkdräkt vilket även det är rätt skönt - till en början är det rätt roligt att alla tittar på en och ler och säger komplimanger, som vore man utklädd till självaste jesus, men efter ett tag börjar man känna sig som ett freak. sen sticker jag hem till min syrra som har inflyttningsfest där jag tar en dagens och minglar runt lite, innan det är dags att möta lina vid slussen för att åka ut till lyran som ligger i bredäng.

vi är rätt peppade på att spela med tanke på att vi inte fick spela nästan någonting under hela eftermiddagen, och vi diskuterar vilken nivå vi ska lägga oss på. kommer de att haja våra smalare grejer? jodå, födelsedagsbarnet jobbar på jarowskij så det kommer nog vara en hel del kreddmänniskor. men vi kan ju blanda upp med lite sköna 80:s hits, typ shannon och corey heart, så att det blir lite hitkänsla också. när vi kommer till bredäng ska vi gå cirka en kvart till lyran. vi har blivit mailade vägbeskrivning som vi skrivit ut men det är inte helt lätt ändå. för att kolla att vi är på rätt väg frågar vi i ett pizzaserverande gatukök om detta är rätt väg till café lyran. de har säkert fått frågan tusen gånger förut tänker jag, men tydligen inte. "va?" "café lyran" "kafelira?" "CAFÈ LYRAN" skriker jag genom gatuköksglaset. en man i femtioårsåldern skyndar ut och vill veta adressen. "ålgrytevägen 90... hmmm... gå ner till korsningen och ta vänster". OK. vi gör som han säger. och upptäcker efter ett tio minuter att husnumrena stiger, fastän de borde sjunka. suck. vi ska precis vända och gå tillbaka när en vit bil kommer - det är pizzabagaren som insett sitt misstag och vill skjutsa oss till lyran! härligt! som tack ger jag honom en singel med klaustrofobi som blev över efter freebieutdelningen i ema-tältet och han blir själaglad och vill absolut ha den signerad. sen kontrar han min gåva med ett reklamblad för bredängs no 1 pizza.

när vi kommer till stället vid tiotiden är middagen försenad och fortfarande igång. det hålls tal och klirras försiktigt i glasen. vi går ut och sätter oss på punschverandan så länge. i rummet bredvid försöker fredrik wikingsson och hans fru johanna swanberg förgäves få sin bebis att somna. det är barnskrik galore för hela slanten. vi bläddar i några kvällstidningar och lyssnar förstrött på tills vi plötsligt hör fredrik wikingsson ta ton med sin allra känsligaste stämma och sjunga något i stil med "my little sunshine, my sweetest darling, you are my everything..." inlevelsen är total och det hörs att han tror att bara hans fru och barn är inom hörhåll. vi blir så överrumplade att det rent relflexmässigt bubblar upp ett gapskratt som de krävs maximal ansträngning för att kväva.

efter ett tag börjar middagen lida mot sitt slut och vi kan äntligen börja spela skivor. vi rullar igång med vår sedvanliga hipsterelectronica och läppjar på våra vinglas. kvällen kan börja, härligt, kul. men knappt har vi hunnit köra riton new schools remix av datarocks fa fa fa innan önskningarna börjar droppa in. och det är inte vilka önskningar som helst. det är önskningar om - schlager. värdinnan för festen har några dagar tidigare frågat om det går för sig att ge oss en skiva med någon låt som hon vill höra och har jag självklart sagt ja till. när vi tar emot de två brända skivorna och ser att det handlar om saker som björn skifs "michelangelo" och lena ph:s "det gör ont" tänker vi att visst, det kan vi väl slänga in lite senare på kvällen på kul. och det är vad vi säger till de första önskarna. "det kommer, vi lovar". men de ger sig inte. de vill ha sin schlager och det nu. det hjälper inte att vi spelar de låtar på de tillhandahållna skivorna som vi faktiskt gillar, som roxette "dressed for success" och belinda carlisles "heaven is a place on earth". det ska vara äkta svensktopp och det omedelbart. jag ger upp och laddar spelaren med "sommaren i city", som en tjej varit framme och önskat var tredje minut den senaste halvtimmen, och känner hur min DJ-stolthet pulvriseras i takt med att reglaget dras upp. reaktionerna låter inte vänta på sig. hurrarop och exalterade skrik. rekrytering från intilliggande rum. och som grädde på mose glider olle palmlöf in och börjar entusastisk bugga med värdinnan. jo, det är helt sant. det är ett sant you tube-moment, men vi är alldeles för chockade för att hinna ta fram kameran.

ja, sen är det ingen återvändo. vi plöjer igenom björn skifs, lena ph, pelle almgrens "omåomigen", alcazar och dansremixer på johhny logan. britney spears "toxic", en av de få låtar jag har med mig som jag vågar sätta på, är på gränsen till för kreddig. jag och lina är knappast snobbiga, vi älskar ju att köra eurotechnoracet när vi känner för det, och 80-talsmusik som alice cooper och madonna. men det här var definitivt att tänja på våra gränser. och det vidgade våra vyer vad gällde stockholms TV-elits musiksmak. det är bara att konstatera, många människor gillar schlager.

vid tre var vi klara och tjugo minuter senare satt vi i en taxi till spy bar. sjukt mycket folk, stod och häckade i DJ-båset i vita och hälsade på stefski, karin w, jonna bergh, jesus med flera innan det var dags att gå hem. dråsade i säng någon gång vid halvfem.